Colombia är ett underligt fenomen; eller — landets besökare formar det till en underlig smältdegel och nu har den växande turismen till och med att utan vidare invändningar börjat instämma i statens på många sätt motbjudande handels- och kulturkampanj Colombia es Pasión — "Colombia är passion."

I verkligheten är kampanjen en ekonomisk blinkning som blundar för landets väpnade konflikt och brist på mänskliga rättigheter i de sociala och politiska periferierna, för att genom att visa en osann bild kunna locka utländska investerare till sig. Istället visas landet upp som en kavalkad av kulturskatter och lycka. Istället för internflyktingar och fackligt aktivas kamp för tillgodosedda rättigheter är hemsidan prydd med bilder av söta djur och bubblande karnevaler. Istället för verklighet serveras en romantisk lögn på ett politiskt putsat silverfat.

"Efter att ha sökt efter det väsentliga för colombianer och genom att upptäcka den faktor som skulle dra nytta av landets olikheter fann man deras gemensamma och outtömliga passion", står det skrivet under rubriken "Qué es Colombia es Pasión". Den kursiverade meningen — Colombia es Pasión — återfinns i dag på kaffesäckar, nyckelknippor, professionella saltkar och i tevereklamer. Bland annat. Kampanjen är en smärre industri och verksamheten kräver två höghus i huvudstaden Bogotá.

Det hela hade sin början 1996 då colombianska ämbetsmän kontaktade marknadskonsulter för att desperat förbättra landets rykte. Landet var på fallrepet, en avgrund i omvärldens ögon, marknaden vände dem ryggen och konsulterna var brutalt ärliga: "Slösa inte pengarna på det här." Det dröjde tills 2004, då nuvarande presidenten Álvaro Uribe hade förklarat krig mot landets gerillor och påbörjat sin penningslukande "säkerhetsdemokrati", som samma konsulter kontaktades igen. Nu var situationen en annan, optimismen hade återvänt med Uribes hårdföra retorik och beslutsamhet, utländska företag hade börjat återvända i stor skala. Uppdraget — att förneka och försköna sin samtidshistoria — sparkades igång.

Men även om kampanjen säger sig vilja verka för en fördjupad debatt kring vad Colombia har att erbjuda är det tydligt att landets nuvarande politiska situation negligeras. De politiska problem som finns — exempelvis korruption, band mellan ministrar och paramilitära miliser — är istället en parentes som inte får störa bilden av ett passionerat folk.

Kampanjens utveckling är således troligen inte till regimkritikers och personer i de politiska riskzonernas fördel. Men den är effektiv. Den väpnade konflikten (som alltjämt pågår, men på bekvämt avstånd från de större turistbesökta metropolerna) faller nära nog i glömska, eller nämns som bäst i bagatellartade ordalag. President Uribe har inte ens erkänt inbördeskrigets legitimitet, utan titulerar det, liksom många andra statschefer efter 9/11, "terroristbekämpning".

Resultatet är konsekvent  samtidsförvanskning. "Colombia är ju lugnt nu", fastslår en ung backpacker från Bristol. "Det var oroligt ett tag men nu har det lugnat ner sig." För vem är Colombia lugnt? undrar jag.
  — Jag menar, svarar han, jag delar lägenhet med en kille från Colombia hemma i England, och han säger hela tiden att det är så mycket problem här. Men då säger jag till honom: Det är ju lugnt i Colombia nu. Vad är problemet?

Det visar sig att han inte känner till internflyktingarnas situation eller antal (fyra miljoner, bara Sudan ståtar med fler), inte heller ursprungsbefolkningarnas kamp mot ekonomiska intressen och kulturell urholkning. Det faktum att de flesta som tvingats fly från sitt hemland inte tillhör Farc, utan bara stämplats som gerillasympatisörer vilket satt upp deras namn på paramilitära dödslistor, får ynglingens intresserade ögonbryn att resa sig i förvåning. Han har varit i Colombia i två månader nu men vet redan att han tänker resa hit igen. 
  — Vägarna är bra, det är lätt att resa här. Bra stämning, menar han.
  Colombia es Pasión hade inte kunnat uttryckt saken tydligare.

I teverummet på det bekväma hostlet i salsametropolen Cali (landets tredje största stad) sitter sedan britten och talar om Pablo Escobar med två nordamerikaner.
  — Häftigt att vara i Cali. Escobar var väl härifrån?
  — Escobar var ju bra kompis med presidenten. Rik som ett troll.
  — En av världens rikaste.
  — Nu finns det ju turisttours som visar upp hans liv, vart han bodde och var han tillverkade knarket.
  — Häftigt.
  — Coolt.

De talar vidare om Escobars bisarra zoo. I dag bor bland annat ett 70-tal flodhästar på kartelledarens forna och smått gigantiska tomtlotter. Flodhästarna har kunnat föröka sig från att under 1980-talet ha varit ett fåtal, som en följd av att ingen egentligen gjort nåt av Escobars marker.

När Pablo Escobar, som för övrigt föddes och avrättades i Medellin, i början av 1990-talet gick med på att anhållas för att undvika att bli utlämnad till USA blev resultatet husarrest. "Straffet" — som i själva verket var en politisk överenskommelse — avtjänades i ett smärre slott med privata helikopterbanor och bekväma faciliteter som knappast andra brottslingar var i närheten av. Escobars politiska och marknadsmässiga vänskapsband var inte till hans nackdel, och på grund av att många av dagens makthavare i Colombia har tydliga band till 1990-talets koka- och våldsbonanza och paramilitära aktiviteter har hans arv och politiska inflytande aldrig riktigt vidrörts.

Istället framställs Escobars person, ett snart årtionde efter sin död, som en freakshow, som ett utställningsobjekt fri att exponera, inklusive hans död. Escobar lever i Colombia, men varken dennes turistrutter eller statens Pasión-kampanjer uppmuntrar den politiskt intresserade att på allvar utforska den colombianska historien. Just det som kampanjen säger sig ha gjort.

Man skrapar lite på ytan och väl där finner man just de element som sett till att begränsa Colombia till knarkromantik, salsa och en ganska ordentligt manipulerad nutidshistoria, omskriven av de sittande makthavarna.

På ett välbesökt backpackeruppehälle i Medellin dricker en kanadensisk yngling ur sin öl och berättar att han tänkt "pröva kokain", det som Pablo Escobars ekonomiska imperium restes kring. Han skulle aldrig ta kokain i hemlandet, men har han väl kommit till "kokainets hemland" känns det som ett måste.

På samma uppehälle vandrar globalt medvetna män och kvinnor igenom sina budgetresor iklädda t-shirts som hyllar zapatisternas sociala kamp i Mexico och skriker "Down With Bush" i USA. Jag frågar hostlet om turerna som de anordnar i Pablo Escobars minne är populära.
  — Särskilt populära bland backpackers, svarar de.

Klas Lundström

Artikeln först publicerad i Anti.