Marina* är 27 år och har en dotter på fyra. Hon är precis hemkommen till Quito efter att äntligen ha fått sitt ”visum”, som colombianerna kallar id-kortet där det står: ”Refugiado” - flykting. Hon tog bussen till Ibarra i norra Ecuador, halvvägs till gränsen till Colombia från Quito i början av mars. Efter att ha fått ledigt från sitt jobb en tisdagskväll åkte hon dit och köade en hel natt för att få en nummerlapp och bli intervjuad. Hon förklarade inför funktionärer från utrikesministeriets flyktingavdelning varför hon sökte asyl i Ecuador.

Marina har egentligen varit i Ecuador i tre år. Olagligt. Hon var rädd för myndigheterna och kanske bli deporterad. När hon först kom till Ecuador visste hon inte att hon kunde söka asyl i landet. När hon väl fick reda på det var hennes vistelse redan olaglig, eftersom de tre månaderna som colombianerna får för att vistas i landet hade passerat. Men hon åkte inte tillbaka till Colombia.

Vi träffas på ett kafé i Quitos gamla stan en söndag eftermiddag, den enda tiden hon inte jobbar på hela veckan. Där berättar hon för mig varför det var bättre att stanna i Ecuador olagligt än att åka tillbaka till Colombia. Hon kommer från norra Valle, ett departement i sydvästra Colombia. Där arbetade hon som köksbiträde på en stor kaffeproducerande gård där ägarinnan styrde från Bogotá via sina anställda och sällan kom förbi gården. I området härjar paramilitärerna, under namn som: Los Rastrojos eller Aguilas Negras – de svarta örnarna.

”I det området är man som kvinna hemskt utsatt. Vi som jobbade på gårdarna, både i köket eller som kaffeplockare var alltid tvungna att vara paramilitärerna till lags när de kom till gården. Vi var som deras egendomar. Om vi sade emot, våldtog de oss. Om vi sade emot ännu hårdare kunde de helt enkelt döda oss. Det hände med min kompis som också jobbade i köket. Hon gjorde hårt motstånd när en kille ville våldta henne och han dödade henne. Det var då jag bestämde mig för att fly med mitt barn, som är dotter till en paramilitär som tvingade mig att vara med honom”.

Efter att ha levt i våldet sedan hon fick anställning på gården som 18-åring och blivit sexuellt utnyttjad regelbundet, var mordet på sin arbetskompis det som gav henne modet att fly. Hon tog sin dotter, packade en väska med det viktigaste och tog bussen till Cali, departementets huvudstad. Men hon stannade inte där. Hon ville längre bort. Nästa stopp var Popayán och sedan Pasto, huvudstad i departementet Nariño där gränsen går. Hon tog ytterligare en buss och korsade gränsen. Väl i Ecuador köpte hon en bussbiljett till Quito och där tog pengarna slut. Men hon kunde fortfarande laga mat och frågade på restaurang efter restaurang tills hon hittade en där hon fick jobb, hennes specialitet är typiskt colombiansk mat, från alla regioner.

Ecuador är det latinamerikanska landet med det största antalet flyktingar, drygt 45 000 personer med asyl i landet. Enligt Ecuadors Utrikesministeriums Avdelning för Flyktingar (Dirección General de Refugiados) är 98% av dessa människor colombianer, 45 192 den 18 mars i år, för att vara exakt. Sedan mars 2009 har den ecuadorianska regeringen tillämpat vad de kallar ”El Registro Ampliado”, en jättelik kampanj för att registrera och ge asyl till de tusentals papperslösa colombianer som befinner sig i landet. Kamapanjen startade i den angränsande ecuadorianska provinsen Esmeraldas, fortsatte i de nordliga och angränsande: Sucumbíos, samma provins där Colombia bombade ett FARC-läger i mars 2008, San Gabriel, Orellana, gränsstaden Tulcán och avslutades den 31 mars i år i Ibarra. Bara under den här kampanjen ha ca 26 000 colombianer fått asyl och därmed legaliserat sin situation i grannlandet, precis som Marina. För detta har Ecuador blivit ett exempel i migrationsfrågor för många länder i världen framhåller UNHCR.

För att registrera sig behövdes inte ens ID-kort, den ecuadorianska regeringen är väl medveten om att många colombianer korsar gränsen med bara kläderna de har på sig. Många colombianer passade på och lämnade rädslan för de ecuadorianska myndigheterna bakom sig och gick och registrerade sig även om de som Marina redan varit några år i landet.

Enligt UNHCR har ca 135 000 colombianer korsat gränsen till Ecuador. När en colombian korsar gränsen är hon garanterad samma rättigheter som en ecuadoriansk medborgare vad gäller hälsovård och utbildning på de offentliga sjukhusen och skolor, oftast avgiftsfritt. Men att ha alla papper i ordning är väsentligt för att få ett jobb. Många blir nekade jobb på grund av att de vistas olagligt i landet eller för att de fortfarande är asylsökande. Marina hade tur som fick jobb, ”men jag är också duktig och har visat det”, säger hon.

Men registreringen måste vara starten för att implementera en politik som verkligen garanterar flyktingarna de rättigheterna som den ecuadorianska konstitutionen ger dem. Sedan 2007 har Ecuador investerat 40 miljoner dollar per år för att ge service i form av sjukvård och utbildning till de nyanlända, sade Alfonso Morales, direktör över Utrikesministeriets Avdelning för Flyktingar apropå kampanjens slut den 31 mars. Colombia har gett 600 000 dollar till UNHCR för att finansiera integrationsprojekt. ”Colombia borde bidra med mer pengar till mottagandet av de här offren för våldet. Det de ger visar bara brist på respekt för de här colombianerna som har flytt undan våldet och brist på respekt mot Ecuador, som självt försöker ta en stor del av sin egen befolkning ur fattigdom” sade Morales. Båda länderna har fortfarande haltande relationer sedan Colombia bombade i ecuadorianskt territorium där FARCs andre man Raúl Reyes dog i mars 2008, men också en ecuadoriansk medborgare, Franklin Aisalla, för vilken Ecuador har anmält Colombia inför den Interamerikanska Domstolen för Mänskliga Rättigheter.

När mörkret har fallit över Quito säger jag hej då till Marina och sin dotter som tar bussen mot södra Quito, där de flesta flyktingarna bor bland fattiga ecuadorianer. Marina hyr ett rum hos en äldre ecuadoriansk kvinna som har varit som ”en ängel mot mig och min dotter, jag kommer att forma mitt liv här och tar mig framåt” säger hon och åker iväg med sitt nya ecuadorianska id-kort, ”refugiado”.

Joanna Castro Echeverri (Quito)

*Marina heter egentligen något annat.