De statliga universitet har sedan lång tid varit grogrund för det kritiska och fria tänkandet i Colombia. Många av de främsta intellektuella och oppositionella i dagens Colombia har börjat sina karriärer där. Även gerillaledare - från Camilo Torres till Alfonso Cano. De ideologiska strömningarna inom Universitet är lika varierade som i samhället i övrigt, precis som det ska vara.

Och universitetet som en självständig och fritt tänkande institution är en viktig pelare i ett varje demokratiskt samhälle. I Colombia har denna självständighet stuckit i ögonen på många, främst samhällets reaktionära elit. Studentrörelsen och universiteten har riktat stark kritik mot mycket av Uribes regerings politik, bla hur man hanterar landets sociala och ekonomiska problem samt hur man hanterar landets väpnade konflikt. Uribes omval 2006, som möjliggjordes genom en grundlagsändring, mötte också starka protester på  de statliga universiteten, där många såg detta som ett hot mot demokratin.

Regeringens svar på argument har oftast varit våld och anklagelser om att Universiteten är tillhåll för kriminella och gerillagrupper. Man har pekat på de konfrontationer, med stenkastning och tårgas mellan studenter och kravallpolisen ESMAD, som ofta äger rum på Univerisidad Nacional. Detta har blivit en ursäkt för att inte lyssna på argument och inte söka dialog. Och för att stigmatisera hela den colombianska studentrörelsen. Något som lett till hot och mord mot studenter som inte utövar våld utan bara utövar sina demokratiska rättigheter att fritt organisera sig och fritt utrycka sig.

I det senaste numret av Semana görs en djupdykning i den radikala studentrörelsen på Universidad Nacional. Många av de som deltar i stenkastningarna mot polisen är frustrerade och ser det som ett sätt att påverka, när inga andra vägar tycks öppna. För andra lockar adrenalinkicken lika mycket. Men det viktigaste som kommer fram i artikeln är att de grupper som ser våld som ett medel eller som står ideologiskt nära någon av gerillagrupperna spelar en marginell roll i studentrörelsen generellt.

Den senaste tidens protester från studenterna bör tas på allvar av regering och beslutsfattare. I april och juni i år protesterade 10000 studenter mot regeringens plan för nationell utveckling. Man bör bjuda in till dialog och lyssna till denna viktiga röst, från de individer som utgör Colombias framtid, och inte döma alla studenter utifrån en minoritets agerande.

Fredrik Jansson