Äntligen en glad nyhet – vad händer nu?

Äntligen en glad nyhet från Colombia. Femton fångar är fria, fritagna av colombiansk säkerhetstjänst, från FARC-gerillan, och det utan att en enda människa skadats (DN, SVD). Låt oss glädjas med de frigivna och deras familjer. Ingen bör hållas fånge mot sin vilja, oskyldig, någonstans i världen. Det är sannerligen inte ofta det kommer glada nyheter från Colombia. 

Bland de fritagna finns Ingrid Betancourt, den enda kidnappade i Colombia skulle man kunna tro. Hade det inte varit för att hon var fransk medborgare hade väl knappast omvärlden varit så väl informerad om de kidnappades situation i Colombia, cyniskt nog. Och nu är hon fri, vad ska man då skriva om? Colombias fyra miljoner internflyktingar? Landets skriande sociala orättvisor? De politiska förföljelserna? Banden mellan landets ekonomiska och politiska elit, och den illegala paramilitären – ansvarig för massakrer och tusentals mord på civila? Om regeringen Uribes direkta ansvar för denna situation? 

Det är knappast troligt. Det har inte varit intressant hittills och situationen lär väl inte förändras. Men FARC finns ju kvar förstås, man kan ju alltid skriva om gerillan. Visst är gerillan ett problem i Colombia, men det är knappast det största eller enda problemet. Det kan man tro om man läser media.  

Jag gläds med Ingrid, de andra fritagna, och deras familjer. Det som hänt dem är orättvist. Trots det kommer jag inte undan känslan av att vissa människors lidande värderas högre än andras. Ingrid hade ett utländskt medborgarskap och var en tidigare presidentkandidat, det är knappast en majoritet i Colombia. 

Medan vi gläds med Ingrid, låt oss även ägna en tanke åt de offer som inte har eller ges någon röst, inga rubriker, ingen hjälp. Medan vi hyllar de poliser som genomförde denna lyckade fritagning, låt oss även ägna en tanke åt alla offren för statliga brott i Colombia. De oskyldiga civila som blivit mördade av just samma institution som ska skydda sina medborgare – alla sina medborgare - Colombias säkerhetstjänst, polis och militär. De offer som Uribe låtsas som de inte finns, och som omvärlden glömt bort eller ignorerar.

Låt oss även hoppas att Ingrid, med sin popularitet och karisma, kan och vill spela en roll för att få till stånd en förhandlad lösning med gerillan. En förhandling som kan leda till en riktig fred i Colombia, en fred som löser konfliktens rötter och garanterar säkerhet och social rättvisa för alla i Colombia.  

Fredrik Jansson