Förra veckan rapporterade de stora colombianska tidningarna om Uribes regerings bristande vilja till att ersätta offren för tvångsfördrivningen, internflyktingarna. Uribe som talar om fred agerar rakt emot vad som skulle kunna vara ett första steg; att gottgöra offren för konflikten.
Så här går historien om Carimagua:
Andrés Felipe Arias, Colombias jordbruksminister, ändrade sig förra året och i stället för att ge gården Carimagua på 17 000 hektar till ca 1000 familjer av internflyktingar, vill nu ministern att marken ska exploateras av företag som odlar afrikansk palm. Han vill teckna ett kontrakt med företagen som ger dem rätt att exploatera området i 50 år.

Uribe ger en klapp på axeln till ministern och tillägger: ”Jag tycker att det är mer intressant att ha stora jordbruksprojekt än att helt enkelt dela ut mark, där det sedan bara står kåkar med ogräs och fattigdom” (El País – 12 februari 2008; ”Piden no entregar tierras a empresarios”).

Historien börjar redan 2004. Det året bestämde regeringen och Incoder – Colombias Institut för landbygdsutveckling, att Carimagua, i provinsen Meta, skulle ingå i en plan som skulle ge 5000 jobb och där 25 000 lantbrukare skulle få bosätta sig, majoriteten av dem internflyktingar. Staten ägde Carimagua sedan några år tillbaka och studier i området visade redan då att jorden var odlingsbar, vilket var ett starkt argument för att området skulle ingå planen att ge jord till människor som med våld hade drivits från sina hem i samband med den väpnade konflikten. Just i Carimagua skulle ca 1000 familjer av internflyktingar få mark att odla och bosätta sig (El Espectador, ”Usted es símbolo del modelo desplazador y debe irse”- 11 mars 2008). Incoder skulle ha ansvaret för att fördela Carimagua bland lantbrukarfarmiljerna. Den här planen skrevs under av den dåvarande vice jordbruksminister, den numera jordbruksministern Andrés Felipe Arias.

Den 25 juli 2005 kom plötsligt en annan lag. Ansvaret för Carimagua och hela processen lyftes från Incoder till myndigheten Acción Social- Social Handling - som står direkt under presidentämbetet och är myndigheten som skapades av presidenten Alvaro Uribe samma år, med målet att samordna de nationella och internationella resurserna som går till tillämpandet av sociala program riktade till de delar av befolkningen som drabbas av fattigdom, knarkhandeln och våldet (från http://www.accionsocial.gov.co/ ). Internflyktingar tillhör också de grupper som Acción Social ska ägna sig åt. Myndigheten bad dock i juli 2007 i ett brev till regeringen att ändra lagen eftersom den inte ansåg sig ha resurser för att leda processen om överföringen av Carimagua till internflyktingarna.

Jordbruksministern, Andrés Felipe Arias, öppnade då istället för en upphandling om Carimagua och bjöd in privata aktörer att delta. För att delta i upphandlingen, d v s där staten skulle välja vem den skulle skriva kontrakt med, ställdes kraven att de deltagande skulle ha ett kapital på drygt 15 000 miljoner pesos (drygt 5000 miljoner kr) och drygt 50 tusen miljoner pesos i jordbruksproduktion under de senaste 7 åren (ca 18 tusen miljoner kr). Ministern var snäll nog att säga att internflyktingarna också fick delta. Med dessa krav var det dock inte många av dem som kunde ställa upp.

Anledningen till detta nya beslut om upphandling var nya studier som beställdes av regeringen och som visade att jorden i Carimagua hade hög försurning och var därför inte odlingsbar. Det man nu kunde odla var afrikansk palm. Nu är regeringen på väg att skriva under kontrakt med de palmodlande företagen; och ge dem tillstånd att vara i Carimagua i 50 år.

Det är självklart att Andrés Felipe Arias och Alvaro Uribe försvarar sin ståndpunkt och säger att detta kommer att leda till en utveckling av området, att det kommer att ge arbetstillfällen, 1 500 för att vara exakt, att staten kommer att ställa krav på att företagen måste anställa lokal arbetskraft osv.

Det de inte gärna berättar är att det finns anledning att misstänka jäv i upphandlingen. Ett av de intresserade företagen är nämligen Sapuga S.A. I styrelsen för Sapuga sitter Mario Escobar, en känd företagare som dessutom är farbror till finansministern Oscar Iván Zuluaga och sitter sedan fem år tillbaka, på uppdrag av presidenten själv i styrelsen för Acción Social, myndigheten som skulle ta hand om fördelningen av Carimagua till internflyktingarna (El País, "Continúa lío por predio de Carimagua" - 15 februari 2008).

Åklagarmyndighetens huvudåklagare Edgardo Maya Villazón stoppade upphandlingsprocessen tidigare i år eftersom jordbruksministeriets beslut gick emot Högsta Domstolens prejudikt att de väsentliga rättigheterna för konfliktens offer måste prioriteras. 

”Hur gör ni Minister för att ljuga inför hela landet och strunta i allt ni har skrivit under?” frågade kongressledamoten Cecilia Lopez, från det liberala partiet. I förra veckan, den 10 mars, kallade hon till en debatt i kongressen som skulle pröva om jordbruksministern gjorde rätt i att starta en upphandling. Cecilia Lopez krävde ministerns avgång. Hon visade dokument underskrivna av Arias där de första studierna kom fram till att jorden är odlingsbar och att Carimagua var ägnad till 1000 familjer av internflyktingar. Hon visade också kopplingarna mellan de intresserade företagen och Uribes regering och sade att Arias hånar Högsta Domstolen som har slagit fast att internflyktingarna är högsta prioritet för landet. ”Ni har betett er skamlöst och måste avgå för att ni har ljugit” – tillade López (El Espectador, ”Usted es el símbolo del modelo desplazador y debe irse” - 11 mars 2008).

Debatten i kongressen var hård. Oppositionspartierna: liberalerna och Polo Democrático, anklagade Arias för att försöka göra en kontrajordreform genom lagar i stället för att ge en hållbar lösning till problemet att många lantbrukare drivits med våld och bestulits på sin mark. ”Lösningen för internflyktingarna är jorden och vi måste tänka på kollektivt ägande. Landet och Staten måste garantera internflyktingarna ett värdigt liv, men det vekar som att vara lantbrukare här är att leva i förnedring”, fyllde López i (El Espectador; ” Usted es el símbolo del modelo desplazador y debe irse” - 11 mars 2008).

Arias försvarade sig i kongressen. Han förklarade att man kunde ha en allians mellan företagare och internflyktingar för att exploatera Carimagua och försäkrade att alla resurser som staten skulle få från exploateringen skulle gå till en fond för att köpa jord för internflyktingarna. Han menade att ändringen i planerna för Carimagua var på grund av försurningen och att för att överleva där måste varje familj ha mellan 1100 och 1800 hektar, det betyder att enbart 6 till 9 familjer skulle få plats där, ”vilket är absurt”, sade han (El Tiempo, ”En interno debate piden renuncia del ministro Arias – 12 mars 2008).

Arias upprepade att Carimagua behöver privata investeringar för att utvecklas och att tidigare projekt där bönder har fått mark har visat sig vara ”ett misslyckande” eftersom bönderna har varit tvungna att sälja marken de har fått av regeringen. Dessutom visade han ett tidningsurklipp som visade att upphandlingen var allmän och öppen.

Ministern kunde inte bemöta anklagelserna om jäv och varför två studier om jorden kunde visa så olika resultat. 10 andra studier visade också att jorden visst var odlingsbar. Enligt López är studien om försurning en ren lögn som ministern använder för att rea ut Carimagua till privata intressen.  Carimagua kommer nämligen att hyras ut till privata intressenter för 250 miljoner pesos de första 10 åren, vilket ger ungefär 14.000 pesos per hektar och år (ca 42 kr. per hektar och år).

Jorge Enrique Robledo, från Polo Democrático stödde López i debatten och utnämnde ministern till en “omvänd Robin Hood” som “ tar jorden från de svaga för att ge bort den till de maktfulla”. Men tillade: ” Ni kan vara lugn minister… majoriteten i den nuvarande kongressen kommer inte att rösta emot er utan kommer till slut att utropa er till nästa presidentkandidat” (El Tiempo; ”En Intenso debate piden la renuncia del ministro Arias” – den 12 mars 2008).

Robledo förklarade för ministern att en internflykting inte kunde uppfylla kraven för att delta i upphandlingen: ”Vi pratar här om folk som har otroligt mycket pengar och som stänger möjligheterna för vanliga colombianer att delta i den här affären” (El Tiempo, ”En intenso debate piden la renuncia del ministro Arias” - den 12 mars 2008).

Uribe fick också han en dos av kritik för att han hade sagt att i regionen där Carimagua ligger inte fanns internflyktingar. Sanningen är att det i regionen finns enligt statens egen statistik:1 700 familjer av internflyktingar av vilka 701 hade registrerat sig för att få vara med i projektet Carimagua (El Tiempo, ”En intenso debate piden la renuncia del ministro Arias” - den 12 mars 2008).

Robledo frågade sig också varför 17 tusen hektar skulle gå till en enda företagare, och inte till 17, med ett tusen hektar var, eller 34, med 500 var, eller 100 hektar till varje person vilket hade gett ännu fler förmånstagare.

Arias hade med sig ett följe för att stödja honom, bland andra: Socialförsäkringsministern (Diego Palacio), Utrikesministern (Fernando Araújo), Inrikesministern (Carlos Holguín Sardi) och finansministern (Oscar Iván Zuluaga).

Det konservativa partiet och U-partiet, Uribes parti, stödde ministern vilket gjorde att han fick stanna, precis som Robledo hade förutsett. Men hans försvar var inte övertygande och oppositionens starka och tydliga argument bemöttes med upprepningar och svaga svar av ministern.

Organisationen Codhes, som arbetar med flyktingfrågan kräver att ”Regeringen uppfyller sitt löfte att ge Carimagua till interflyktingarna. Att inte göra det är ett hån mot internflyktingarna” säger Jorge Rojas från Codhes (El País, 12 februari 2008 ”Piden no entregar tierras a empresarios”).

Om Uribe och ministern hade läst på, hade de fått veta att 305 966 människor tvingades på flykt under 2007, och att just Meta blev den sjunde värst drabbade provinsen i landet med 12 167 människor som flydde undan våld, enligt siffror från Codhes.

Dessutom borde regeringen svara på frågan om varför fattigdomen ökar i Colombia, trots att det mesta att jorden redan finns i händerna på stora företag eller jordägare som alltså är de enda som skulle kunna driva utvecklingen framåt, enligt ministerns, presidentens och en del journalisters logik. På vilket sätt har denna typ av ”utveckling” lett til minskad fattigdom?  Internflyktingarna är en grupp som går från att vara självförsörjande till rejält minskad levnadstandard i storstädernas kåkstäder, samtidigt som jordburksproduktionen i realiteten minskar och livsmedlen blir dyrare för den vanliga colombianen.

Enligt Codhes, som har fört en grundlig statistik under många år, har Colombia nu drygt 4 miljoner internflyktingar, och delar på första platsen tillsammans med Iraq och Sudan, enligt FN.

De allra flesta flyr undan förföljelse, hot om våld och rena trakasserier. Men det är inte bara kriget i sig som tvingar människor på flykt. Colombias bördiga jord och naturresurser är en värdefull resurs som många gärna vill tillskansa sig och exploatera. I Colombia är tvångsförflyttningen av människor inte bara en följd, en biverkning av kriget, utan framför allt har vi krig för att kunna driva människor på flykt. Det vill säga, tvångsförflyttningen är ett mål i sig i konflikten.

Internflyktingarna tvingas antingen sälja sin jord för en spottstyver eller helt enkelt överge den. Den tas sedan över av paramilitära ledare, storgodsägare eller företag. Om något har visat processen mot paramilitärerna är allianserna mellan paramilitärer, armén, storgodsägare, politiker och företag som helt ostraffat har kunnat ta över de tvångsförflyttades mark.

Men det handlar inte om att Alvaro Uribe eller Andrés Felipe Arias inte har läst på, utan att de helt enkelt inte är intresserade av att gottgöra internflyktingarna för deras stulna egendomar. Uribe och Arias tillhör en liten maktfull grupp i det colombianska samhället som inte tjänar på en jordreform, som inte tjänar på att fördela marken mer rättvist, eftersom de själva är stora jordägare.

Därför är Uribes prat om fred tomma ord. Man kan inte prata om fred och vara konsekvent med freden och samtidigt rättfärdiga ett system där det är berättigat att stjäla mark och förvärra den ojämna fördelningen. Uribe själv sår fröna till fortsatt konflikt.

”Ni är själva symbolen för en modell som tvångsförflyttar människor" sade Cecilia López till Arias. Man kan inte annat än att hålla med.

Joanna Castro 

Källor: El País: "Piden no entregar tierras a empresarios" - den 12 februari 2008, El Tiempo: "En intenso debate, piden renuncia al ministro Arias" - den 12 mars 2008,  El País: "Continúa lío por predio de Carimagua" - 12 mars 2008,   El Espectador, " Minagricultura afronta debate por Carimagua" - 11 mars 2008