Den 19 juni, samma dag som Anna Lindh skulle ha fyllt 50 år, mottog den colombianska indianledaren Leonor Zalabata Torres årets Anna Lindh-stipendium. I ett Colombia där våld och förtryck blivit vardag för hon en kamp för de mänskliga rättigheterna och för de som saknat en röst.
- Detta stipendium innebär för mig ett skydd för mitt liv, sade Leonor under prisceremonin.

Leonor Zalabata Torres tog emot Anna Lindhs Minnesfonds Stipendium under en ceremoni på Södra Teatern i Stockholm, samma dag som Anna Lindh skulle ha fyllt 50 år. Motiveringen lyder: ”Med envishet, mod och styrka bedriver Leonor Zalabata Torres en kamp för allas lika rätt till fred och ett värdigt liv. Som ledare för dem som osynliggjorts i ett Colombia där våld och förtryck blivit vardag, är hon en förebild i sin tveklösa optimism och tro på framtiden”.

Jag träffar Leonor dagen innan hon får stipendiet, på restaurangen Barbajan, vid Etnografiska Museet, för ett samtal om hennes kamp, konflikten, stipendiet och hennes syn på framtiden.

Om Leonor

- Jag är kommissionär för mänskliga rättigheter för den Indianska Organisationen Tairona (Confederación Indígena Tairona) och en av ledarna för mitt folk Arhuaco, det är i dessa uppdrag som jag har fått känna på konflikten mycket nära, men jag har jobbat med ursprungsbefolkningens rättigheter sedan jag var 17, 18 år. Jag började jobba med rätten till hälsa och hälsovård, jag har jobbat mycket med dessa frågor, säger Leonor.

Bland Leonors många olika engagemang kan det nämnas att hon var talesperson för Colombias ursprungsbefolkning inför grundandet av den Nationella Kommissionen för ursprungsbefolkningarnas rättigheter i vilken hon för närvarande innehar en plats. Hon har deltagit i olika FN-initiativ som syftar till att stärka ursprungsbefolkningar, bl.a. i FN:s Permanenta Forum för ursprungsbefolkningsfrågor och hon är även medlem av den vetenskapliga kommittén för det Internationella sällskapet i Bioetik.

Leonor är i Stockholm tillsammans med sin man, som också är med vid vårt möte och två representanter från Anna Lindhs minnesfond. Både Leonor och hennes man bär de traditionella kläderna för Arhuacogruppen, hon i en vit klänning av kraftigt tyg med ett tygstycke runt midjan, lädersandaler och ett flertal halsband i starka färger runt halsen. Han i enkla vita byxor och en tunika av samma tjocka tyg och en liten vit hatt som bara täcker hjässan och en bit ner i huvudet.

- Vi Arhuacos, tycker att det är viktigt att behålla vår kultur och värna om den. Vi är mycket enade och lyssnar på våra Mámos – andliga och politiska ledare. Många säger att våra Mámos är medicinmän men det är inte sant. Mámos besitter en mycket bredare kunskap, de har en helhetssyn och leder oss i andra frågor än bara medicin, säger Leonor, och fortsätter:

- Vi i Arhuacoindianerna har gjort motstånd mot konflikten och de väpnade aktörerna genom att ena oss och kräva respekt för vår kultur och vårt territorium. Kultur är inte bara danser, sånger och kläder; vi har en helhetssyn på kultur, det är ett sätt att leva och ett sätt att tänka, det är ett sätt att vara.

Leonor talar lugnt och säker på sin sak. Hon ger ett självsäkert intryck och tittar in i ögonen på den hon talar med. Hon talar tydligt och använder inga omsvep när hon berättar om sitt arbete och vad hon tycker om konflikten:

- Det är vår sammanhållning som har gjort att vi Arhuacos har blivit relativt skonade från att ha många offer i konflikten. Vi har haft 6 offer. Men andra ursprungsfolk, som t ex Kankuamo har haft 287 offer, som dödats i konflikten. Men det är klart att 6 offer är för mycket, ett enda fall är för mycket, och varje offer har varit som heligt för oss och vi har kämpat hårt för att ställa de ansvariga inför rätta, för vartenda fall.

Om konflikten

Leonor berättar att Arhuacoindianerna har känt mer av våldet sedan år 2000, när paramilitärerna växte sig starka i området. Sierra Nevada befolkas av fyra ursprungsfolk, varav Arhuacos är ett. Det handlar om ett område intill Colombias karibiska kust som inbegriper nationalparken Tairona, bara den med 15 000 hektar. Sierra Nevada är vaggan för ett unikt ekosystem eftersom där reser sig högsta höjden 5 775 meter över havet mycket nära kusten; landskapet, djurlivet och växtligheten ändras efter höjden och det gör att det finns tusentals arter bara inom nationalparken. Dessutom har Sierra Nevada också en av Colombias mest intressanta arkeologiska platser: Ciudad Perdida, Den förlorade Staden, där man återfinner ruinerna från ursprungsfolket Tairona, med stenhus, gamla tempel och odlingsterrasser. Sierra Nevada och nationalparken Tairona har länge presenterats som en turistgruva i Colombia och det finns många projekt och idéer för att driva turismen där.

Leonor berättar att det finns flera ingångar till Sierra Nevada, och att sedan omkring år 2000 är alla militariserade:

- År 2000 var vi välorganiserade, vi hade våra kooperativ, flera stycken. Det var genom våra kooperativ som vi sålde det vi producerade. Men vi kunde inte behålla dem. Detta var på grund av paramilitärerna. När de kom till området blev det förbjudet att transportera varorna, vi skulle betala en avgift varje gång vi transporterade produkterna, det som kallas ”vaccin”. Paramilitärerna sade att våra kooperativ var för att föda gerillan.

”Vaccinet” är ett ökänt begrepp i Colombia och fungerar som en slags tullavgift, meningen är att försvåra för bönder och landbygdsbefolkning att ge stöd i form av mat och andra förnödenheter till den motsatta väpnade gruppen.

- Nu har vi bara ett enda kooperativ för att sälja kaffe, och så säljer vi handvävda väskor, säger Leonor.

- Paramilitärerna dödade två av de våra mellan 2004 och 2005. De hade inte gjort något och var inte involverade i någonting alls. Det var ett hemskt mord. De brukar göra hemska saker för att inge terror. Det är för att vi ska bli rädda, det finns ingen annan anledning.

- Jag tycker att det är svårt med alla väpnade grupper. Med gerillan kan man prata och ibland lyssnar de på oss när vi klagar på något de har gjort. Med paramilitärerna går det inte att prata alls, de dödar en direkt, och vad gäller armén; när de gör något fel går vi och anmäler det hos myndigheterna, fast det är svårt att utkräva ansvar där. Hon fortsätter:

- Men militärerna och paramilitärerna är ju vänner. Det vet vi, det är svårt många gånger att skilja på dem. När paramilitärerna har gjort något, går vi till militären och säger till dem, så att de ska hålla i tyglarna för sig och sina vänner.

Om kvinnor

Vad tycker hon om hennes roll som kvinna och representant för ursprungsbefolkningen i denna konflikt?

- Vi Arhuacos har alltid haft kvinnor som varit ledare. Jag lärde mig av vår förra ledare Dionisia. Hon var en stark kvinna, och när hon dog tog jag över. Våra Mámos skickar mig ofta till möten med myndigheterna, med andra aktörer i civilbefolkningen, för att prata med andra grupper. När två av de våra dödades 2004 var det jag som ledde sorgearbetet. Kvinnor är starka. Vi har en syn på kvinnan som en varelse gjord av jorden själv, hon kan reproducera och ge liv. Det är oftast vi kvinnor som organiserar oss och går och pratar med militären. När vi vet var de är, och vi vill klaga över något går vi dit i grupp. De vet ofta inte hur de ska reagera när det bara är obeväpnade kvinnor som kommer, detta utnyttjar vi.

Hennes man sitter och lyssnar på vårt samtal. Och hon fortsätter:

- Ursprungsfolken har alltid exkluderats i samhället. Vi har fått kämpa hårt för en röst. Förut fanns det en lag att i ursprungsfolkens territorier får dessa folk bestämma. Men nu är det inte så längre. I Colombia görs studier om naturtillgångarna och kartläggning över var de finns. Dessa uppgifter tar staten och militären hand om. Vi får inte veta någonting. Militariseringen av ursprungsbefolkningens territorier är för att möjliggöra utvecklingsprojekt inom våra områden.

Om vad som oroar henne: utvecklingsprojekt och frihandelsavtal

Jag avbryter inte henne, jag vill veta vad som är viktigt för denna kvinnliga ledare för ett av Colombias största ursprungsfolk, med 27 000 personer som kallas för Arhuacos.

- Jag tycker att det är viktigt att kämpa för de mänskliga rättigheterna och för miljön. Utan miljön har vi inga mänskliga rättigheter. Det kommer inte att bli fred om vi inte respekterar naturen, genom att respektera naturen respekterar vi oss själva. I Sierra Nevada ser vi nu begynnelsen av dessa så kallade utvecklingsprojekt. De är redan godkända. Ingen har frågat oss någonting. Men nu ser vi det, nu när paramilitärerna säger att de håller på att avmobiliseras. De gick in i våra områden och öppnade vägen för dessa projekt. Vi motsätter oss mot fördämningar i floderna i vårt område. Just nu är det två floder: Ranchería i Guajira och Guatapurí i Cesár, säger Leonor.

- Andra projekt syftar mer till turismen. Under de senaste åren har militären kommit med turisterna. De kallar det ”Turistiska Karavaner” . Militären följde med turisterna, med ursäkt att det var för deras säkerhet, och sedan stannade kvar i våra områden. Militariseringen är ett sätt för regeringen och staten att visa sin makt och statens suveränitet. De tror att de kan skicka armén överallt.

- Sedan har vi detta med TLC- frihandelsavtalet med USA. Vi, vanliga människor i Colombia, har ingenting att sälja och ingenting att köpa. Det där avtalet är för de stora företagen och de stora entreprenörerna, inte för oss. Det är många som nu inte kan producera längre, helt enkelt för att de har blivit fördrivna. Det där med internflykten är en stor tragedi.

Om internflyktingar och avmobiliseringen

Leonor går in i ämnet internflyktingar:

- En gång skulle organisationer av internflyktingar ha ett möte med myndigheterna och vi var inbjudna. Men vår Mámo sade ingenting till mig. Sedan när jag fick veta det frågade jag varför han inte sade till mig så att jag kunde gå. Han sade: ”det där med internflykten är ingenting för oss, en arhuaco föds och dör i sitt territorium, vi ska aldrig flytta härifrån eller låta oss fördrivas.

Hon menar att det finns stora brister i hur regeringen sköter problemet med internflykten och avmobiliseringen av paramilitärerna, som hon ser som sammankopplade problem:

- Avmobiliserade paramilitärer får minimilön i ett halvår utan att de jobbar. De får pengar för att de ska lämna vapnen, men man arbetar inte med deras mentalitet, deras sätt att tänka och agera, det är det som är problemet. Vad kommer att hända med ex-paramilitären när ett halvår har gått? Vad ska han göra för att få pengar? Och så sitter internflyktingarna och får ingenting av regeringen. Det rättmäktiga vore att de fick tillbaka sin jord. De flesta har fördrivits av paramilitärer och nu finns det en handfull stora jordägare med en massa jord. Och det verkar inte som att internflyktingarna ska få tillbaka det de blev bestulna på. Det är vad regeringen gör idag, det är vad Uribe gör.

Om lösningen

Vad tror du är lösningen då?, frågar jag. Hon gör sina ögon små och ler, och ser ut att tycka att det är omöjligt att svara. Jag säger att om hon skulle drömma att allt var möjligt och hon fick föreslå sin egen lösning, vad skulle hon föreslå? Hon svarar:

- Om man tillät sig att drömma, så skulle jag föreslå en Social Pakt, där alla grupper i samhället inkluderades. Det handlar om att hitta en lösning på ett socialt problem, på ojämlikheterna. Alla bör kunna delta i det sociala samtalet. Som det är idag, är de flesta exkluderade. Det är min roll som ledare, att vara en röst.

Vi skiljs efter den multikulturella lunchen och går ut från Etnografiska museet. Leonor och hennes man går iväg till en fotografering inför stipendieutdelningen.

Ceremonin

På tisdagen den 19 juni kommer jag till Södra Teatern i Stockholm för att vara med på ceremonin. Det är fullt i salongen. Jag känner igen många ansikten från Sveriges kulturella och politiska liv. Jan Eliasson leder ceremonin. Han presenterar de andra medlemmarna i styrelsen för Anna Lindhs Minnesfond, bland andra Sture Nordh, Helena Bergström, Eva Swartz och Wanja Lundby-Wedin som också är närvarande. Leonor sitter längst fram med en tolk som översätter allt som sägs. Hennes man sitter några rader bakom.

Under ceremonin uppträder Asha Ali och Lacrimosa framför en feministisk pjäs/samtal med publiken med bara sig själv på scen. Tre utvecklingsstipendier delas ut av Wanja Lundby-Wedin till Popkollo, Grrrl Tech och Deltastiftelsen i Malmö, alla tre är projekt som initierats av unga kvinnor, de två första med målet att stärka tjejer i samhället att ta plats. Det tredje projektet med målet att ge vård och sjukvård till ”papperslösa” flyktingar i Sverige.

Vid sidan av scenen har man ställt en stor bild av en leende Anna Lindh med händernas handplattor mot varandra som man gör när man ber en bön. En vacker bild som förmedlar glädje. Hon måste säkerligen glädja sig i sin himmel för de många starka och idealistiska kvinnorna som det svenska samhället har format. Många var nog de som fick en klump i halsen och tårar i ögonen när det tredje projektet tackade för sig: ” Många flyktingar frågar mig om det vi gör är olagligt. Men jag brukar svara dem att det inte är det. Att det som är olagligt är att inte ge vård till dem som behöver det, för att de inte har papper”. Hur många av dem skulle ha velat lämna sitt land om det inte var för brist på möjligheter och konflikter?

”Detta stipendium innebär för mig ett skydd för mitt liv”

Det stora stipendiet delas ut av Jan Eliasson. Han läser motiveringen och kallar Leonor Zalabata upp på scen. Hennes man följer också med. Hon får en bukett blommor och ler mot publiken. Tolken finns med vid hennes sida. Jag känner mig stolt över att just Leonor får detta stipendium. Detta erkännande bidrar till att lyfta upp Colombiafrågan i det svenska samhället tänker jag. Men framför allt är jag stolt för att hon har stått upp för sitt folks rättigheter och med mod tagit sig an ett historiskt ansvar för vilket samhälle som ska lämnas för framtida generationer av colombianer.

Leonor inleder sitt tacktal:

- Jag har alltid stått framför en mikrofon för att tala sanningar och kräva rättigheter. Men idag känner jag att jag står framför mikrofonen för att uttala min djupa respekt för Anna Lindhs tänkande; lika värde för alla. Detta stipendium innebär för mig ett skydd för mitt liv.

Hon pratade om vikten av att ta hand om naturen och att mänskliga rättigheter inte finns utanför naturen. För Leonor är det viktigt att kämpa för en miljö där hennes folk sätt att leva blir möjligt. Hon har förenat kampen för de mänskliga rättigheterna med kampen för miljön. Hon har organiserat kvinnorna i Arhuacos för att stå upp mot orättvisorna. I dagens Colombia är hennes kamp ett ovärderligt och högst riskfyllt företag. Det är i ljuset av de tusentals mördade indianer, människorättskämpar, ledare för internflyktingar som Yolanda Izquierdo, fackföreningsledare, studentledare och journalister som vi måste tolka hennes ord: ”Detta stipendium innebär för mig ett skydd för mitt liv”.

Joanna Castro