Trots ett formellt eldupphör har tusentals människor mördats av paramilitärer sedan avmobiliseringsprocessen i Colombia inleddes. Att i dagsläget fördjupa det svenska stödet till processen är att blunda för verkligheten, skriver undertecknarna i ett öppet brev till biståndsminister Carin Jämtin.

Carin Jämtin: inom kort kommer Du att ta ställning till huruvida Sverige ska förlänga och utöka det kontroversiella stödet till avmobiliseringen av paramilitärer i Colombia. Sverige var ett av de första länderna i världen som gav stöd till processen. Det svenska stödet förvånade många och gav avmobiliseringen internationell legitimitet.

FN:s människorättskommissariat och människorättsorganisationer i Colombia och internationellt har varit tydliga motståndare till processen. Det juridiska ramverket kring avmobiliseringen är minst sagt oklart. Mycket talar för att paramilitärerna, som står för den klart största delen av det politiska våldet, inte kommer att dras inför rätta och därmed saknas grunderna för en hållbar fredsprocess bestående av sanning, rättvisa och gottgörelse.

Förhandlingarna mellan den colombianska regeringen och paramilitärerna kan ifrågasättas i grunden. Paramilitärerna har aldrig utgjort en motståndare till staten och de nära banden till landets reguljära armé har dokumenterats av en lång rad människorättsorganisationer. Amnesty International påpekar att processen snarare liknar en legalisering än en avmobilisering.

När Sverige gick in i avmobiliseringsprocessen var argumentet att det var bra att få insyn och att vi skulle bidra till minskat våld. Uppgifter från den colombianska regeringen pekar på att våldet i landet minskar. Siffrorna är omdiskuterade, men även om det skulle vara så att våldsnivån minskat något så bör man fråga sig varför det är på det viset.

Många i Colombia talar om att paramilitärerna har passerat den blodiga erövringsfas som rådde under 1990-talet. I dag kontrollerar man stora delar av det colombianska samhället och har skaffat sig inflytande över den politiska och ekonomiska makten.

Enligt paramilitärerna själva har man inflytande över så mycket som en tredjedel av parlamentsledamöterna. Andra fakta visar att övergreppen i Colombia inte har gått ned. Antalet internflyktingar har ökat kraftigt det senaste året. Enligt människorättsorganisationen Codhes var över 252 000 personer tvungna att fly från sina hem under de tre första kvartalen 2005, vilket var en ökning med drygt 18 procent jämfört med motsvarande period tidigare år. I Colombia är i dag 3,5 miljoner, nästan var tionde colombian, på flykt i sitt eget land.

Den övervakningsmission som Sverige stödjer har hittills inte fungerat tillfredställande. Trots ett formellt eldupphör har tusentals colombianer mördats av paramilitärer sedan processen inleddes.
Frågetecken har även rests kring övervakningsmissionens oberoende gentemot den colombianska regeringen. Trots detta vill Sveriges regering öka sitt stöd. Är det till detta vi bör använda svenska biståndspengar?

Att i dagsläget fördjupa det svenska stödet till avmobiliseringsprocessen i Colombia är att blunda för verkligheten. Människorättsorganisationen Human Rights Watch uppmanade i ett brev utrikesminister Laila Freivalds att avbryta stödet till avmobiliseringsprocessen. Sveriges regering hävdar att man med sitt stöd bidrar till fred i Colombia.
Men det svenska stödet riskerar istället att permanenta paramilitariseringen av det colombianska samhället och försvåra möjligheterna till en rättvis fred.

Tigran Feiler, ordförande Colombianätverket,
Alice Åström (v) riksdagsledamot
Jan Lindholm (mp) riksdagsledamot

Artikeln kan också läsas på:
http://www.stockholmsfria.nu/artikel/6478