(Demonstration mot Farc på Plaza Bolívar i Bogotá. Foto: Tigran Feiler)

Trots massiva kampanjer från regering och medier var det få colombianer som deltog i tisdagens manifestationer mot Farc. Är detta ett tecken på minskat stöd för den colombianska regeringens krigspolitik?

Fyra av de poliser och militärer som hölls som krigsfångar av gerillagruppen Farc dödades 26 november under ett fritagningsförsök från militärens sida. Det mesta tyder på att gerillan avrättade fångarna under striderna med militären. Den före detta senatorn Piedad Córdoba som lett arbetet med att försöka förhandla fram frigivningar och fångutväxlingar avslöjade efter dödsskjutningarna att Farc haft långtgående planer på att ensidigt släppa flera krigsfångar. Córdoba gick så långt som att hävda att det inte ens var säkert att det var Farc som hade dödat fångarna. 

Militären och regeringen har under veckan efter dödsskjutningarna varit tydliga med att man tänker fortsätta med de militära fritagningsförsöken trots kritik från flera anhöriga till de poliser och militärer som fortfarande är fångar hos Farc. Det har nu gått 13 år sedan en colombiansk regering senast gick med på en fångutväxling.

Det som följde efter dödsskjutningarna var en uppvisning i hur mänskligt lidande kan instrumentaliseras för politiska syften. Tårdrypande intervjuer med anhöriga till de som dödats och direktsända begravningar blev i colombiansk medias händer till argument för att fördjupa krigspolitiken. De dominerande medierna, varav många har nära band till president Juan Manuel Santos och hans familj, uppmanade dessutom befolkningen att delta i en nationell manifestation mot Farc 6 december. Manifestationen stöddes även av president Santos och försvarsminister Juan Carlos Pinzón.

Trots att regeringen aktiverat hela sitt propagandamaskineri var det få colombianer som deltog i marscherna. Den privata radio- och TV-kanalen Caracol som aktivt uppmanat folk att demonstrera rapporterade om "hundratals" demonstranter i Bogotá och "tusentals" i Colombia. Vid 15-tiden på eftermiddagen var ett trettiotal demonstranter samlade på Bogotás huvudtorg Plaza Bolívar att jämföra med studentrörelsen som flera gånger under hösten fyllt torget till bristningsgränsen med tiotusentals studenter. 

2008 lyckades Colombias förra president Alvaro Uribe mobilisera långt fler colombianer i en manifestation mot Farc. Varför blev tisdagens anti-Farc manifestationen ett sådant misslyckande? Kanske är det ett tecken på att allmänhetens tilltro till de militära lösningar som regeringen erbjuder sakta håller på att avta. Krigströttheten i Colombia är stor och regeringens ord om att man "inte stängt dörren för fred" ekar allt tommare när man samtidigt fortsätter med sina militaristiska politik. Utmaningen för Colombias sociala rörelser består i att lyckas omvandla allmänhetens krigströtthet till en aktiv fredskraft som kan erbjuda alternativ till regeringens militära lösningar på landets problem.

Tigran Feiler