När Europa och USA behöver miljöbränsle för en renare luft, klättrar Colombia målmedvetet upp på listan över världens största palmoljeproducenter. Palmoljan är nämligen en viktig ingrediens i biobränslen som biodiesel. År 2001 fördubblade landet sin odlade areal oljepalm och blev världens fjärde största exportör av palmolja och den första i Latinamerika. Samma år kom oljepalmföretagen till Chocó, det regnskogsområdet som gränsar till Panamá och odlade oljepalmer på det som tidigare varit afrocolombianska bönders och ursprungsbefolkningars kollektivt ägda marker. Hur fick de tag på marken? Armén kom tillsammans med ”huvudhuggarna”, som bönderna i området kallade paramilitärerna för; de sistnämnda gick från gård till gård och sade: ”antingen säljer du eller så förhandlar vi med änkan”. Nu står 23 plantageägare inför rättvisan och väntar på sin dom.

En av dem är Carlos Merlano, advokat på företaget Urapalma, ett av de största, ett ökänt företag som ägdes av de paramilitära ledarna med efternamnet Castaño, Carlos och Vicente. Urapalma och de andra 22 företagen investerade 34 miljoner dollar i palmoljeproduktionen och 15 miljoner till på ett oljeraffinaderi. De står nu anklagade för tvångsfördrivningen av 5000 småbönder och det olagliga övertagandet av 100 000 hektar mark i Chocó, det nordvästra hörnet av landet.

Just det hörnet beskrevs av den colombianska regeringen 2005 som ”det bästa hörnet på den amerikanska kontinenten” med målet att attrahera utländska investerare. Samma år uppmuntrade president Alvaro Uribe investerarna att sätta fart och öka produktionen från 300 000 till 6 miljoner hektar oljeplamsplantager. Satsningen var rejäl. Staten skulle via Jordbruksdepartementet uppmuntra dessa projekt genom att erbjuda generösa lån för att köpa mark och för infrastruktur för stora plantager. Bidragsgivare som USAID trodde också på den typen av projekt efter teorin att dessa plantager skulle vara idealiska att ersätta kokaodlingar med, eftersom deras lönsamhet var jämförbar och därför skrev in satsningen under kapitlet ”knarkbekämpning”. Sedan 2003 har USAID gett 20 miljoner dollar i stöd till oljepalmsföretag i hela landet för att främja ”alternativ utveckling”.

Tyvärr är många oljepalmsföretag inblandade i olagliga affärer. Kritikerna varnade regeringen och bidragsgivare för att utbredningen av dessa plantager ofta var förknippad med knark, paramilitärer och våld i form av massakrer, selektiva mord och tvångsfördrivningar, som i fallet Chocó. Nästan alla regioner där oljepalmen breder ut sig, finns med på mr-organisationernas röda lista. Dessa regioner får också stöd av både den colombianska staten och USAID för dessa projekt.

I Cacarica och Jiguamandó i Chocó, två byar befolkade av afrocolombianer, vet man mycket väl vad oljepalmsplantager innebär. 1997 kom Armégeneralen Rito Alejo del Río och bombade området. Paramilitärerna gick in i byarna och sådde terrorn. Enligt UNHCR blev 17 000 människor tvungna att fly sina hem och överge sin mark. Medan 140 lantarbetare dödades eller försvann i händerna på armén och paramilitärerna. Rito Alejo del Río sitter idag i fängelset anklagad för mord.

När somliga flyktingar vågade gå tillbaka och kolla på vad som hade blivit av deras mark, såg de en massa oljepalmer planterade och skyltar med texten: ”Privat egendom”. Vicente Castaño erkände 2005: ” I Urabá har vi [paramilitärer] oljepalmsplantager. Jag har själv hittat entreprenörer för att investera i dessa projekt, som är både varaktiga och lönsamma”. Bara Castaños företag fick 2,8 miljoner i stöd från Fonden för Jordbrukssektorn (FINAGRO) och Jordbruksbanken.

Mellan 2001 och 2005 skedde 15 massfördrivningar, 13 stod paramilitärerna bakom, för en var armén ansvarig och ytterligare en stod gerillan för.

Nästan hälften av palmoljeproduktionen exporteras. Mestadels till Europa, men också till USA och latinamerikanska länder. Regeringen satsar hårt på frihandelsavtal som kan ge colombianska produkter förmåner utomlands, som frihandelsavtalet med USA, som kommer att skattebefria den colombianska palmoljan, om den amerikanska Kongressen ratificerar det. Europa har redan skrivit på ett frihandelsavtal med Colombia. Även om palmoljan används i många olika produkter, satsar Colombia på palmolja till biodiesel, eftertraktad av miljömedvetna européer.

Under tiden har den juridiska striden pågått i Colombia. I december gav domstolen regeringen ett deadline på en månad för att få företagen att lagligt lämna över de beskyddade territorierna som enligt konstitutionen ägs kollektivt av ursprungsbefolkningen och afrocolombianer som levt där i hundratals år. Sedan dess har det varit konflikt om hur dessa områden ska lämnas över till offren.

Fallet med de 23 företagen som idag står inför rättvisan får föga uppmärksamhet i colombiansk media just nu, men borde intressera den nya regeringen desto mer i och med att det handlar om att reparera de skador som den avgående regeringen lämnar efter sig i ett samhälle redan präglat av groteska ojämlikheter och som ännu lever med en blodig social konflikt. Det borde likaså intressera Europa och USA som köper frukten av orättvisorna.

Joanna Castro Echeverri