”I Satinga och Mosquera pratar de om De Svarta Örnarna och ACN – [Autodefensas Campesinas de Nariño, Böndernas Självförsvarsgrupper i Nariño ] men för oss är de paras [paramilitärer], det är samma barbarer, samma brutalitet, våld, vapen och marinuniformer”, säger en man från Satinga i departementet Nariño till Human Rights Watch, i en intervju i september 2008 i Tumaco, där han var som internflykting (sid. 97).

”Inte alla paramilitärer blev avväpnade, och inte alla som avväpnades var paramilitärer”, säger en lokal tjänsteman i Pasto i södra Colombia, till HRW den 28 februari 2008 (sid. 86).

I februari i år släppte HRW rapporten: Paramilitaries' Heirs, The New Face of Violence in Colombia, där organisationen redovisar information samlad under de senaste fyra åren, analyser, kritik och rekommendationer till den colombianska regeringen, USA och internationella biståndsgivare. President Alvaro Uribes regering närmar sig sitt slut, när den nyvalde presidenten Juan Manuel Santos, försvarsminister mellan juli 2006 och maj 2009, tillträder sin nya post den 7 augusti i år.

Ett av Uribes mest omtalade projekt som president var avväpningskampanjen av de paramilitära grupperna under AUC-paraplyet: Colombias Enade Självförsvarsgrupper. Samtal inleddes 2002 mellan regeringen och de högsta paramilitära ledarna och inom ramen för en sk Fred och Rättvisa-lagen införd av den här regeringen, kunde paramilitärerna återgå till det civila livet med förmåner som staten skulle garantera: stipendier och en minimilön under 18 månader. Paramilitärerna skulle dessutom ges nåd för sina brott och i fall av straff skulle de aldrig bli över 8 år.

Högsta Domstolen prövade dock lagen 2007 och förklarade att paramilitärernas brott inte var politiska, den enda typen av brott som kunde få nåd enligt Författningen. Därför blev det omöjligt att benåda paramilitärerna; de fick dock ha maxstraffet på 8 år, men enbart om de berättade sanningen, samarbetade med rättvisan och lämnade ifrån sig all egendom som de hade tillskansat sig på olagligt vis. Med dessa egendomar skulle offren få ersättning.

Till detta svarade Uribe i en konfrontationston som har blivit mer regel än undantag att HD hade ”ett ideologiskt snitt”. Sedan dess har Fred och Rättvisa-lagen blivit omdebatterad och presenterad antingen som en framgång eller ett fiasko. Diskursen går ungefär här så här: Det var bra att samtala med paramilitärerna, nu är paramilitärerna avverkade. Sanningen och  ersättningen är kapitel för sig. Regeringen Uribe avslutar sin regeringsperiod med att säga att det inte längre finns paramilitära grupper i Colombia, och det är tack vare hans regering.

Den här rapporten visar varför avväpningskampanjen har varit ett fullständigt fiasko och varför det kan fortfarandet sägas finnas paramilitära grupper i Colombia, om än i en lite annorlunda tappning än under AUC.

Mellan 2003 och 2006 avväpnades 37 paramilitära grupper, 31 671 man. Enligt regeringens egna siffror (sid.22). Men regeringen tog bara emot vapen utan att försäkra sig att de som lämnade ifrån sig dessa verkligen hade varit paramilitärer.

Rapporter från olika regioner vittnar om att paramilitärerna rekryterade unga män för att vara med i avväpningsceremonierna, och många gjorde det lockade av stipendierna de skulle få av staten. Ett känt fall är AUCs norra front: El Bloque Norte, under en av de mest skräckinjagande paramilitära ledarna: Jorge 40. I hans dator hittade man bevis för att ledaren hade beordrat att rekrytera lantarbetare och arbetslösa för att klä ut dem som paramilitärer i ceremonierna. De tränades i vad de skulle svara till åklagarna vid eventuella frågor (sid. 22). Det samma gällde AUC-grupperna Cacique Nutibara och Héroes de Granada i Medellín, där man uppskattar att 75% av dem som avväpnades inte var riktiga paramilitärer (sid. 22).

Ett annat problem var att vid ceremonierna benådades de allra flesta för sin inblandning i dessa grupper, utan att ens fråga dem om andra eventuella brott och regeringen tog inte tillfället i akt för att för att fråga om själva strukturen bakom paramilitärerna. Vilka finansierade de? Vilka stödde dem? Hur kunde de växa så starkt? Vilka band hade de till andra sektorer i samhället?

Resultatet är att de mäktiga strukturerna bakom lämnades orörda. Och de nya illegala väpnade grupperna tog vid. Många till och med med samma ledare som i de östliga Meta och Guaviare, där Pedro Oliverio Guerrero, mer känd som Cuchillo, härjar med sin nya grupp: ERPAC. Cuchillo hade länge varit med i AUC och hade en lägre position inom gruppen, idag är han den högsta chefen i den nya gruppen. I regionen Magdalena Medio härjar Ovidio Isaza, en annan gammal AUC-ledare som aldrig lämnade vapnen. Eller i den bananproducerande regionen Urabá, där Diego Rendón tog över efter sin bror Freddy Rendón, chef för AUC-gruppen Bloque Elmer Cárdenas, när denne lämnade vapnen. Diego bytte namnet på gruppen till Los Urabeños (av Urabá), behöll vad som verkar samma struktur och använde sig av samma metoder som sin bror, tvångsfördrivning, våldtäkter, selektiva mord, försvinnanden, utpressning fram tills han togs av polisen 2009.

De mest kända nya paramilitära grupperna är: Los Urabeños, Los Paisas, ERPAC, Los Rastrojos och De Svarta Örnarna. Regionella varianter förekommer. I vissa områden kämpar de mot varandra, som i fallet för Nariño, där Rastrojos och de Svarta Örnarna strider över territoriet och knarkhandeln vid kusten. De som betalar priset är som vanligt civilbefolkningen.

Likheterna med AUC är många: 1.- de våldsamma metoderna (inge skräck, styckningar, selektiva mord, massakrer, tvångsrekrytering, knark och utpressning som finanseringskälla, tvångsfördrivning) 2.- Samma måltavlor: fackligt aktiva, sociala ledare, offren för AUC som kräver rättvisa, oppositionella, människorättsaktivister. 3.- Många av de nuvarande ledarna fanns inom AUC fast lägre ner i hierarkin. De har  i många fall samma stridande som rekryteras bland dem som verkligen lämnade vapnen eller för att de behållit sina styrkor. 4.- Det finns också likheter i sina band till statliga agenter, band till armén och polisen som i fallet för Belén de Bajirá, mellan Antioquia och Chocó,där invånarna säger att "armé, polis och de Svarta Örnarna är samma sak. De svarta örnarna har möten med befolkningen i näsan på polisen" (sid. 111).

Den främsta skillnaden är att de nya grupperna har ingen nationell paraplyorganisation ännu som AUC var. Men den nationella organiseringen finns. Många av de nya stridande rekryteras i en region för att strida i en annan, i Nariño finns rapporter om att de Svarta Örnarna och Rastrojos talar en annan dialekt än den lokala.

HRW kritiserar också Statens svar inför det nya hotet mot civilbefolkningen. Först av allt, förnekar regeringen att det skulle handla om nya paramilitärer eller arvtagare till dessa. De benämns i stället som BACRIM: Bandas Criminales Emergentes, Nya kriminella Band. Och får därför enligt ett direktiv från Försvarsministeriet 2009 bekämpas enbart av landsbygdspolisen och inte av armén. Landsbygdspolisen har 71 mobila enheter i hela landet av vilka 20 är redan upptagna för att bekämpa knarkproduktionen. Det lämnar enbart 51 mobila enheter som inte täcker alla regioner där de nya paramilitärerna är närvarande. Armén får bekämpa grupperna enbart när den möter dem eller polisen inte är närvarande i en region. Åklagarmyndigheterna får inte tillräckligt med resurser och räknar idag med 7 utredare för att utreda brott av dessa kriminella band. Systemet med Tidiga Varningar under Folkombudsmannen fungerar inte i och med att alla rapporter måste diskuteras i en grupp bestående av Vicepresidenten, Försvarsministern, Inrikesministern och Säkerhetstjänsten för att utfärda officiella varningar och rekommendationer. Mellan åren 2008-2009 utfärdades enbart 55 varningar av 110 som Systemets utredare hade gett underlag för. Och USAID som finansierade Folkombudsmannens utredare avslutade finanseringen i december 2009. Regeringen har bara skrivit kontrakt med utredarna fram till juli 2010.

HRWs rapport är en skrämmande läsning. En välkommen läsning för dessa biståndsgivare som investerade pengar i avmobiliseringen av paramilitära grupper, som Sverige, som trots varningar från MR-organisationer var ett av de första länderna att ge sitt stöd.

Idag föll en av de första domarna under Fred och Rättvisa-lagen: 8 års straff till de paramilitära ledarna Diego Vecino och Juancho Dique, för massakern i Mampuján respektive Makayepo i det karibiska departementet Bolívar år 2000. I Mampuján dödades 13 bönder och flera flydde i rädsla. I Makayepo dödades 5 personer från byn. Colombia diskuterar idag domen, är det rättvisa? Domarna följer bara den kontroversiella lagen.

Idag dör 2,3, 4 personer dagligen i Satinga. Samma vittne som pratade med HRW i Tumaco i september 2008 säger så här: ”Vi flydde i rädsla. I Satinga dödas 2, 3, 4 personer varje dag. Ingen säger något. Det är ett diskret sätt att utradera oss. Vi dör en efter en, herregud!, vi kan inte tillåta att de mördar oss på det här sättet” (Sid. 97).

Joanna Castro Echeverri, Colombia

Not: Sidanvisningarna refererar till den spanska versionen.

Paramilitaries' Heirs: The New Face of Violence in Colombia (HRW)

Herederos de los Paramilitares: La Nueva Cara de la Violencia en Colombia