Gränsen mellan Colombia och Panama är en glömd värld av hav, smuggling, indianer och backpackers — ingen tycks passa in, alla har en uppgift att fylla... 

 

Att korsa gränsen landvägen mellan Panama och Colombia är en omöjlighet. Krig, kokain och politisk förföljelse har förvandlat norra Colombia och ökenprydda södra Panama till en gråzon, ett glest befolkat ingenmansland. Punkten som markerar var Centralamerika slutar och Sydamerika börjar.

I ingenmanslandet mellan centrala och södra Amerika lever ingen förutom autonoma kunaindianer, i ett rike kallat Comarca de Kuna Yala. Där storpolitiken misslyckats har hoppet tänts för utrotningshotade ursprungsfolk. Så länge Colombias inbördeskrig håller stolta Pan-American Highway stängd erbjuds kunafolket relativ lugn och ro att leva efter traditionella seder, i samklang med natur och hav.

 

Regionen är hemvist för expanderande social turism anledd av ett inställsamt dåligt samvete som återfinns i turisternas anleten. Det är även ett eldprov för mänsklighetens intelligens och empati, ja, kalla det en sista chans för gränslöshetens möten.

 

Här börjar Brunos och Ingrids paradis. Ett i fysisk mening oförstört Eden för seglare och livsnjutare som ser Karibien och världens hav som en vattenburen raksträcka till lyckan. 42-årige Bruno och 20-åriga Ingrid växte båda upp med vatten, på Kanarieöarna, och hamnade i luckan mellan Panama och Colombia för att tjäna pengar. Målet är en större segelbåt och ett fritt liv där ena hamnen efterföljs av nästa. Ständigt på väg.

 

Pengar cirkulerar i allt större utsträckning i dessa vatten. Här har en mikroindustri utvecklats, i kölvattnet av obefintliga vägnätverk och en global omvärld som blickar åt andra hörn. Resenärer med magra budgetar och sinnen för äventyr har blivit konsumenter av de segelpaket som privatpersoner som likt Ingrid och Bruno erbjuder sjövägen mellan Panama och Colombia.

 

Den inofficiella marknaden är emellertid utan tvekan den lönsammaste. I dagsljus, men främst om nätterna, kastar otaliga snabbåtar loss med colombianskt kokain och kör i lugn takt, utan större risker för att ertappas, norrut. Via Moskitkustens grannvatten i Nicaragua och Honduras byter kokainet hand och båt och fortsätter österut till USA via de magra ögrupperna norr om Kuba och Jamaica.

 

Om kvällarna delar båtmänniskorna knarkhistorier med varann. Som ungdomar berättar skräckhistorier kring en lägereld. Det infantila och romantiska skenet över seglarnas 

berättelser om kustpatrullers blänkande ficklampor under nattens månsken bidar kvar i en naiv västerländsk bild av hur världen fungerar. Om kokainets förödande konsekvenser för stater och människor på industrins bakgårdar nämns inte ett enda ord.

  — Han höll upp en pistol och bad mig stanna båten, säger Sebastian, en ung argentinare som står i startgroparna för en egen turistverksamhet, och inom kort ägare även ägare av sin egen segelbåt.

  — De klev ombord och såg sig omkring, såg jointarna ligga uppradade men klappade mig bara på axeln och önskade mig trevlig kväll. De bryr sig inte om smågrejer, de är efter de fula fiskarna.

 

Sebastian skrattar till Brunos historia, som ägde rum för flera år sen, då han sov naken på däck och vaknade upp av att en polishelikopter med megafoner uppmanade honom att ta på sig byxor och hålla händerna synliga i luften.

 

Trots de svulstiga historierna kan man efter en veckas seglande emellertid konstatera att varken kustbevakning eller militärfartyg patrullerar i dessa vatten särskilt ofta. Enligt nordamerikanska antidrogbyrån DEA är atlantkusten kokainets motorväg mellan Sydamerika och världens största drogmarknad: USA. Saknas intresse, fattas det resurser? Frågorna i sig tycks lämna tydligare pusselbitar av sanningen än de politiska svar som rullar fram via medier och färdigskrivna uttalanden. Panama präglas av konflikträdsla; generösa skattesatser välkomnar tveksamma företag, ekonomiska frizoner utnyttjas för organiserad penningtvätt, 1992 störtade USA landets president Antonio Noriega, som greps och dömdes för narkotikasmuggling. Öga mot öga med utsikten över Panamakanalen slås man av storskalighetens osäkerhet. Vad finns kvar under alltsammans, det dollarn byggt åt oss?

 

Det här är emellertid inte tomma vatten. Tvärtom hemsöks kunafolkets kuststräcka av en allt frekventare piratverksamhet. Vilka är piraterna? De kommer inte utifrån, förklaras det, utan är simpla fiskare som av olika anledningar sadlat om och slår till mot passagerarbåtar och lyxkryssare.

 

Kanske är det någonstans förståeligt vid åsynen av det yachter som lägger till längs kobbarna för natten. I sanden lyser lägereldar upp i aftonmörkret medan besättningar lägger stekarna över grillarna och kläcker öl och skålar i rom. En livsstil och slags lycklig dekadens som åses av närliggande kunabyar, som desperat hänger upp skyltar som — på engelska — bönfaller de vita besökarna att lämna kokosnötterna i fred. Luften andas landsflykt och social frustration.

 

Öflisor bebodda blott av högväxta palmträd, omringade av hav och blå himmel, fortsätter att avbilda industrivärldens photoshopade sinnebild av paradiset. I kunafolkets verklighet är palmträden och de obebodda öflisorna allt som finns kvar efter en politisk kompromiss. Kokosnötter och räkor är kunafolkets ekonomiska livlinor, tätt åtföljda av turister — som dricker öl och förvandlat sig till herrar över paradiset på kobben den här natten.

 

Ett svenskt seglarsällskap har ankrat ett stycke ut i bukten. Nu sitter besättningen, en skara solblekta blondiner med breda leenden, och berättar om sin seglats. Västafrika var hårt, förklarar de, korsningen av Atlanten lätt som en plätt, ingenmanslandet mellan Panama och Colombia ett paradis.

  — Här skulle man bli gammal, utbrister en yngling med blekt hår och varm solbränd hudfärg. Sitta på en strand och se vågorna passera, kläcka en kokosnöt och vara lycklig. Fan, skål!

 

Kaptenen är en ung man från Kungsholmen med högburen stolthet i framtoningen. Han har sett Adenbukten med egna ögon och beklagar att somaliska fiskare ser sig tvungna att bedriva kidnappningsverksamhet istället för att fiska. I sak håller han med de somaliska fiskarnas krav på mindre utländsk ekonomisk närvaro, men mellan raderna låter han förstå att vidöppna bukter och oklara politiska och ekonomiska samhällen har blivit förutsättningen för att hans och hans lediga passagerares livsstil ska kunna överleva.

  Då dör Eden.

 

Författaren och journalisten Bruce Chatwin skrev att livet är "en resa till fots." Orden förkroppsligas här. Överallt nakna fötter. Bruno och Ingrid lever utan skor, kunafolk korsar varje stig barfota, resenärer låter fötter och tår andas i ett rum av världen som inte tycks länka samman med en större nysta. Ensamheten springer på en utan att man nånsin saknar det man förlorat.

 

Men vad händer när storpolitiken kommer tillbaka och vem är resenären på segelbåten; en simpel ryggsäcksmänniska eller passiv medaktör i det storpolitiska spelet som tvingar avvikande kulturer ut till det globala rummets periferi?

 

De transsexuella butiksbiträdena i en kunaby döpt efter en fridfull sinnesstämning. De lutar sig mot den enkla skänken, bakom dem hänger kläder på galgar, burkmat och sötsaker lyfts fram som primära försäljningsobjekt. Vad drömmer de om?

  — Vad jag drömmer om, säger den ena kvinnan och drar ut mungiporna till ett leende: Jag lever nog min dröm.

  Hennes arbetskamrat svarar inte. Bara blicken: Vad vill du jag ska säga?

  Storpolitiken kommer inte tillbaka, säger den ena:

  — Det finns ingen så kallad storpolitik. Det där är bara påhitt, lyssna inte på dem som påstår nåt sånt.

  Lämna oss ifred nu.

 

I kunafolkets huvudstad, Carti, är det trångt mellan husen, smala stigar öppnar sig som klaustrofobiska tunnlar mot okända destinationer. Barn, katter och ögon slutar att andas i husmörkren, följer ens steg. Regnet strilar ner över kajen som utgör språngbräda mot kunafolkets autonoma rike. En till synes gränslös värld där vatten binder samman öremsor och mörkgröna skogar till en överdos av naturlig skönhet.

 

Krig och kolonialism drev kunafolket hit, till dessa natursköna djungelfickor, praktiskt taget omöjliga att bemästra. I isoleringen överlevde deras seder och kulturer och efter globaliseringens intrång i form av handel och turism har just dessa blivit kunafolkets största överlevnadshopp. Ett foto? "En dollar", svarar fiskare och kvinnor i de traditionella, färgglada dräkterna inövat. Trenden syns till på många håll i världen; exponering är "ickevästligas" bästa chans till överlevnad. I form av resenären som visar upp foton på annorlunda samhällen och världar slår hon hårt på den globala medborgarens ömmaste punkt: det dåliga samvetet.

 

Krocken mellan miljörörelsens uppsving och människans förkärlek för tekniska lösningar på livets gåtor förblir således obehaglig. Den som vill äta kakan genom de öppna haven att korsa med fladdrande segel vill ha den kvar i form av orörda och färgglada ursprungsfolk. Som påminner oss om livets andra värden och att andra livsstilar existerar innan vi reser tillbaka in i oss själva. Lika barfota som i kunafolkets autonomi och storpolitikens ingenmansland klättrade människan fram ur naturens kretslopp. Påklädd fotograferar hon nu flisorna av det som hon betraktar som primitiva — men attraktiva — kvarlevor från en svunnen tid.

 

Har Bruno och Ingrid, seglarna från Kanarieöarna, de självtitulerade livsnjutarna, närmat sig kunafolkets livsstil och värderingar?

  — Vi har stor förståelse för dessa folkslag, förkunnar de lika inövat som kunafolket framför kameralinserna. 

  De låter jointen cirkulera fritt medan kvällen, som alla andra kvällar, hänges åt njutning. De sjunger sånger som hyllar livets oförutsägbara stigar: 

 

"Livets stigar

är inte som jag har tänkt mig,

Det är svårt att förändra den,

är inte som jag trodde."

 

Men vad har de egentligen "lärt sig", mer än att tjäna enkla pengar på ett globalt dåligt samvete? Vilka krafter stödjer de genom sina seglatser via kunafolkens vatten — de externa ekonomiska eller de inhemska sociala?

 

I en situation där ekoturism, storskaliga penningintressen och politisk fåfänga gått in i varann kan man inte längre se vågorna för havet. Kanske ser vi oss själva i kunafolket, som gör likadant vid åsynen av de vita gästerna, utrustade med kameror och storslagna livskartor. 

 

"Kunaindianernas rike känns som en avlägsen dröm", går det att läsa i en artikel om kunafolket och deras havsland, publicerad i Vagabond, Sveriges största resetidning. Så skriver seriösa reseskildrare, på fullaste allvar, med intellektuellt förbundna ögon. Knuffar sina trogna läsare allt närmare randen av exploaterande cynism.

 

I en bukt träder Colombia och fiskebyn Sapzurro fram. Den gör det alldeles oväntat, som när nån tar bort ett täcke över himlakroppen. Utanför baren vid piren står åtta soldater med vapen riktade mot den hotande natten. Stigen genom byn känns vertikal, att beträda områdena bakom soldatutposten vore att kränga tyngdlagen.

 

Här, där södra Amerika börjar och de centrala dalarna släpper taget med en vindpust, möts vi på noll. I en märklig zon inhägnad av hav och myter om vad människan är och vad hennes plats i världen innebär.

 

Reportaget först publicerat i Anti.

Klas Lundström