IMPUNITY  visas i Stockholm den 15 oktober under Inspiration Världen.

Läs intervjuen med Juan José Lozano  en av de två regissörerna av filmen som besöker Stockholm för att pressentera filmen och öppnar upp till diskussion>>

Studenttidningen Spionen vid Göteborgs universitet träffade de fyra studenterna som besökte Colombianätverket under april månad. Nu publicerar de artikeln "De studerar under dödshot" där de colombianska studenternas vardag beskrivs och där journalisten reflekterar kring hur livssituationen för studentaktiva skiljer sig åt i Sverige och i Colombia.

Fotboll och politik smälter ofta samman i Latinamerika. Däribland i Colombia och i synnerhet under 80- och 90-talet då den inhemska fotbollen var i händerna på knarkkarteller och bland dem Pablo Escobars Medellinkartell. 

Läs hela Klas Lundströms reportagessä Mittfältets martyr här.

^{Foto: Semana.com}

"Det historiska minnet” är ett begrepp som personer och organisationer i Colombia använder sig av. Precis som det låter handlar det om att minnas. Mer specifikt att minnas det som hänt, alla brott mot mänskliga rättigheter som begåtts under Colombias långa väpnade konflikt. Det kan låta självklart, men det är det inte i Colombia. Av många skäl, bland annat för att det är en fortgående, ej avslutad konflikt. För de väpnade aktörerna i kriget - staten, gerillan, paramilitären, knarkligorna - är information ett vapen, det avgör vad som berättas och vad som inte gör det. Och detta vapen kontrolleras i princip helt av staten som har tillgång till de stora informationskanalerna, vilket har lett till att de statliga brotten mot mänskliga rättigheter, och offren för dessa brott, tenderat att inte på långt håll få samma uppmärksamhet som tex gerillans.

“Det historiska minnet” handlar bland annat om att minnas de övergrepp som begåtts av alla aktörer. Det handlar om offrens rätt att få veta vad som hände, om deras mänskliga rättighet till sanning, rättvisa och gottgörelse. Det handlar om att alla, att hela samhället, det kollektiva minnet, ska veta och minnas vad som hände, för att om möjligt förhindra att samma misstag upprepas, att våldets cykel fortsätter.

I tidsskriften Semana publicerades i september i år en artikelserie om just detta ämne (på spanska), om varför Colombia inte bör glömma de fruktansvärda händelser som utspelats i dess historia, och som fortsätter att utspela sig i den konflikt som inte ser ut att ha något slut.

- Folk vill och har ett sort behov av att prata om det som hänt dem, säger Gonzalo Sánchez till Semana. Han leder en grupp som utreder de grymheter som utspelat sig i konfliktens historia och hur nära det är att denna tragiska historia upprepas.
 

Ett lagförslag som syftar till att ersätta de som stulits på sin jord har hyllats i Colombia. Men projektet möter också kritik, bland annat för att det inte finns en strategi för att garantera säkerheten hos ledare hos internflyktingar som kämpar för att försvara sin mark. Dessa ledare är extremt utsatta, 48 ledare har mördats de senaste två åren (läs rapport från CODHES, på spanska, samt artikel i Semana, också på spanska). Samtidigt är dessa ledare mycket viktiga för processerna eftersom de företräder människor som i många fall är mycket utsatta och inte har förutsättningar att försvara sina rättigheter. Tystar man en ledare tystar man ofta även alla personer som  de representerar. Ett annat problem är att staten inte har kunnat garantera säkerheten när internflyktingarna väl installerat sig på sin nya mark, det har rapporterats om flera mord och familjer som tvingats fly igen. Bland annat för närvaron av väpnade aktörer, eller att den jord de fått konfiskerats av staten och tidigare tillhört knarkhandlare och paramilitärer. Denna video gjord av Peace Brigades International, berättar om Ingrid Vergara, en ledare från departamentet Sucre som berättar om sitt arbete och varför hon fortsätter trots otaliga hot mot hennes liv.

Det är en vecka innan Colombias presidentval och på ett dagis sitter jag och några till och skalar potatis. Vem ska rösta på vem?

När projektgruppen Studentsolidaritet med Colombia reste runt i Colombia under februari månad i år, träffade vi ett stort antal studenter och lärare från olika universitet. Redan innan resan var vi naturligtvis medvetna om att studentsituationen i Colombia är mycket utsatt, och att hot och förföljelser är mer regel än undantag. Detta var också anledningen till vår resa. Att stödja den colombianska studentrörelsen i dess arbete. Ett arbete som vi ser som oerhört viktigt. Men hur långt är man beredd att gå i sitt arbete för det man tror på när hoten börjar komma? När man märker att man är förföljd? Allt för att man jobbar för sin rätt att organisera sig. Att man tror på att det är en rättighet för alla att ha tillgång till en universitetsutbildning av hög kvalitet. Jag önskar att jag kunde påstå att jag utan tvekan skulle fortsätta jobba för studenternas rättigheter no matter what, men det är ju lätt att säga när man sitter i en lägenhet på Södermalm. Hur tänker man som student i Colombia? Varför engagerar man sig, trots att man är medveten om de risker som detta innebär? Hur ser man på studentsituationen när man befinner sig mitt i dess verkligen?

Gränsen mellan Colombia och Panama är en glömd värld av hav, smuggling, indianer och backpackers — ingen tycks passa in, alla har en uppgift att fylla... 

Colombia är ett underligt fenomen; eller — landets besökare formar det till en underlig smältdegel och nu har den växande turismen till och med att utan vidare invändningar börjat instämma i statens på många sätt motbjudande handels- och kulturkampanj Colombia es Pasión — "Colombia är passion."