De tre senaste dagarna har många colombianska medier rapporterat om hur ett stort antal studenter vid Colombias största statliga universitet, Universidad Nacional, kidnappat universitetets rektor. På grund av den hotfulla stämningen blev polis och militär tvungna att ingripa och arresterade 22 stycken upprorsmakare.  President Álvaro Uribe har därefter gått ut med en belöning på 25 000 dollar till den som kan lämna uppgifter som leder till att ”hjärnan bakom kuppen” kan gripas. Men handlar historien om en hotfull studentrörelse och en kidnappad rektor, eller finns där också en annan sida?

Sedan den 13 oktober befinner sig Universidad Nacional i strejk - något som inte är helt ovanligt. Den 16 oktober planerades ett möte angående universitetets finansiella situation och till detta möte hade man bjudit in universitetets rektor, Moisés Wasserman. Rektorn hade dock meddelat att han inte hade för avsikt att närvara vid mötet. Den 16 oktober befann sig dock Wasserman på universitetsområdet för att delta i ett annat möte, något som en grupp studenter visste om. Studenterna gick därför dit för att ännu en gång försöka övertala rektorn om att delta i mötet och ännu en gång fick man ett nej till svar.

När Wasserman återvänder till sin bil för att lämna universitetsområdet omringas hans bil av studenter som kräver att han deltar i mötet. Då rektorn vägrar att tala med studenterna fortgår situationen i fyra timmar innan man lyckas nå en uppgörelse – att Wasserman en annan dag ska återvända till universitetet för att föra en dialog med studenterna. Efter uppgörelsen lämnar han universitetet.

Samtidigt har universitetets vice-rektor Beatriz Sánchez gått ut i media och berättat hur studenterna har ”kidnappat” Wasserman, som hotad och instängd i sin bil inte kunnat lämna universitetsområdet. Som svar på den hotfulla situationen och för att gripa de skyldiga för ”kidnappningen” anländer säkerhetsstyrkor till platsen. Även om man kan hålla med om att en omringning av rektorns bil inte kan ses som det bästa tänkbara kommunikationsmedlet kan det knappast motivera en militär insats. Ingripandet blir än mindre förståligt med tanke på att den bestod av 300 män, 50 motorcyklar och 7 stridsvagnar.

Än en gång kan man då ställa sig frågan om historien handlar om en kidnappad rektor och en våldsam och hotfull studentrörelse eller om ett svepskäl att fortsätta motarbeta studentrörelserna, att legitimera militär närvaro på universiteten och att på ”fortsatt goda grunder” kunna utpeka landets studentledare som terrorister.  

Nadja Grees