Vid första anblicken ter sig Bogotá som vilken annan storstad som helst – tung trafik, stora köpcentrum och ett sjudande kulturliv. Omkring åtta miljoner människor lever här på 2600 meters höjd mellan Andernas bergsryggar. 

Visserligen påminner tiggare och uteliggare om att det är ett samhälle med gigantiska sociala problem men det är svårt för den genomsnittlige besökaren i staden att föreställa sig att han eller hon befinner sig i ett land i krig. Det är först när man skrapar på ytan och börjar prata med de smutsiga skepnader som vandrar stadens gator som historier om våld, hot och flykt sipprar fram. Colombiansk massmedia rapporter ytterst sällan om det som händer i avlägsna regioner som Arauca eller Nariño där det nästan dagligen äger rum mord, försvinnanden och utomrättsliga avrättningar. Det gör att många stadsbor helhjärtat kan ställa sig bakom president Uribes seguridad democrática (demokratiska säkerhetspolitik). Militärpatruller håller motorvägarna säkra, poliser trycker marginaliserade grupper mot städernas utkanter och tv-nyheterna basunerar oupphörligen ut militärens välregisserade propagandaoperationer. Att bönder, afrocolombianer och ursprungsfolk får betala priset i form av vägspärrar, massarresteringar och fördrivning är något man kan leva med.

Tigran Feiler