– Jag ber om ursäkt för att jag stör er i läsningen, hör jag någon säga med lågmäld stämma där jag sitter med min bok i parken bakom Mambo, det moderna muséet i Colombias huvudstad Bogotá.

Jag lyfter blicken och framför mig står en kortväxt man i 50 års åldern med fårat ansikte. Victor, som han heter, kommer urspungligen från Puerto Wilches i delstaten Santander men arbetade under många år i huvudstaden som ingenjör för flygbolaget Avianca. Efter en skilsmässa återvände han till sin mors hemby. Där hjälpte han till med att laga den kommunala radiostationen men anklagades då av högerextrema paramilitärer för att vara gerillasynpatisör. Nu är han tillbaka i Bogotá som en av Colombias fyra miljoner internflyktingar.

Över Victors axel hänger en vit rissäck som han fyller med skräp. Men pengarna från återvinningen räcker inte för att överleva så nu tigger han ihop sin försörjning. Jag rotar fram ett 500-pesosmynt (2 kr) ur fickan och ser sen hur Victor fortsätter sin vandring bland ihopslingrade kärlekspar, glassätande barnfamiljer och okopplade hundar.

Jag hinner inte mer än återuppta läsningen förrän jag blir avbruten på nytt.

– Var inte rädd, jag är ingen tjuv, säger en ung man i 20-årsåldern med träningsoverall och stirrar på mig med blodspränga ögon. Han bor i Soacha, en av de många kåkstäderna i södra Bogotá och tigger nu till bussbiljetten hem. 

– Ge mig något, om det så är 100 pesos. 

Efter att jag slagit ut med armarna fortsätter han ner mot 7:e avenyn som söndagen till ära är omgjord till cykelbana. 

Några minuter senare är det dags igen. Quilian, en berusad man i 40-årsåldern med gräddvit keps och en ljusblå skjorta slarvigt instoppad i de mörkblå kostymbyxorna frågar om han får sätta sig på tegelkanten mitt emot mig. Under armen har han en 2.5-liters Coca-Cola-flaska knappt halvfylld med genomskinlig starksprit. Han berättar att han är läkare, att han tidigare undervisade på tre universitet och att han är ensam i Colombia om sitt namn. 

– Vill du höra en sanning eller en lögn? frågar han mig.

– Lögnen är att jag ska sluta dricka. Sanningen är att det jag har i flaskan kostar 1800 pesos och att jag bara har 1000 pesos. Hur mycket saknar jag?

Efter en stund kommer Quilian vinglandes tillbaka.

– Varför Colombia? frågar han mig. Missnöjd med det svepande svar jag ger honom fortsätter han själv med den dimmiga blicken någon helt annanstans:

– Colombia är fantastiskt. Colombia är unikt. Det är möjligt att det inte finns någon annan plats som denna.

Tigran Feiler