Kritiker till Berlusconi brukar säga att han sköter Italien som om det vore premiärministerns privata företag. I Colombia säger en del något liknande om president Uribe, han sköter landet som om det vore hans privata bondgård, finca.

 

Liknelsen är inte tagen ur luften. Uribe är en stor jordägare, precis som Berlusconi är en företagare av stora mått. Uribe kommer från en jordägande familj i Antioquia, där pappans stora intresse var sina gårdar och de fina hästarna. Familjen Uribe Vélez var viktiga köpare och säljare av hästar och goda affärsmän som de var missade de inte de stora hästmässorna, eller ferias på olika ställen i landet. Det var där de ofta stötte på andra mäktiga släkter, som Ochoasläkten, med vilka de sägs ha haft mycket kontakter och affärer. Ochoasläkten blev sedan ökända för sina knarkaffärer och relationer till Medellinkartellen på 80-talet.

 

Alvaro Uribe vet hur man sköter en gård. Hans mest kända bär namnet: "El Ubérrimo" och ligger i departementet Córdoba, nära huvudstaden Montería. "El Ubérrimo" ligger granne med den stora paramilitära ledarens Salvatore Mancussos gård. Det sägs att så fort presidenten får ledig tid, åker han till "El Ubérrimo" och ser över affärerna. Folk i Montería berättade för mig att det är lätt att veta när presidenten är i sin gård: då är det extra mycket poliser, militär och kontroller på vägarna. Jag kunde konstatera det i påskas, inte mindre än 3 militärkontroller på en resa på en timme, till en annan gård.

 

På sin gård är Alvaro Uribe den som bestämmer. Det är han som äger. För att styra över Colombia har han inte haft det lika lätt som på El Ubérrimo och det är inte sällan president Uribe blir märkbart irriterad när han blir påmind om att hans makt i själva verket begränsas av andra makter. Maktbalans kallas det. Kärnan i ett så kallat demokratiskt system.

 

Uribe har dock inte nöjt sig med begränsningarna. Sedan han kom till makten som presidentämbetet sitter på, har han försökt att kapa åt sig mer makt och koppla det till hans person. På mer eller mindre tvivelaktiga sätt har presidenten undan för undan lyckats rubba mycket av maktbalansen som republiken är menad att vila på. Bråken mellan presidenten och Högsta Domstolen, som undersöker kongressledamöter för samröre med paramilitärer, har inte undgått någon. Högsta Domstolen har bland sina uppgifter att se till att konstitutionen respekteras, en inte alls lätt uppgift, när presidenten verkar tycka att konstitutionen är till för att passa hans egna planer och nycker.

 

Två ändringar har godkänts av kongressen för att låta Uribe ställa upp till val för upprepade mandatperioder. Den första 2005 som möjliggjorde hans andra mandatperiod och den som nu har klubbats inför våra ögon i år och som kan komma att möjliggöra hans tredje. Det är bara en folkomröstning dit.

 

Båda ändringarna har gått igenom trots stora felaktigheter: mutor till kongressledamöterna 2005 i den så kallade Yidispolítica, efter Yidis Medina, kongressledamoten som anmälde att regeringen med dåvarande inrikesministern Sabas Pretelt i spetsen hade erbjudit henne och andra ledamöter jobbplatser och pengar. Den ändringen som håller på att gå igenom nu grundar sig på en namninsamling som lagen krävde, men som blev möjlig tack vare en stor summa pengar som gick över gränsen för det tillåtna.

 

Alvaro Uribes två mandatperioder har lett till väldigt konkreta maktförskjutningar, så till den grad att regeringen idag har för stort inflytande över åtta viktiga institutioner enligt en studie från Centro de Estudios de Derecho, Justicia y Sociedad:

 

Nio domare i Högsta Domstolen har ändrats under tiden som presidenten suttit vid makten. 3 utnämningar har regeringen fått igenom, ytterligare 3 tillhör samma politiska tendens som regeringen. Och tre andra antas vara neutrala. Valrådet, som består av nio domare, har idag sju medlemmar som tillhör regeringskoalitionen. Riksrevisorn Julio César Turbay tillhör också regeringskoalitionen och anses ha fått sin post som tack för trogen tjänst, riksombudsmannen Alejandro Ordoñez står nära regeringen och var dess kort i kandidatlistan till posten. Riksåklagaren är ytterligare ett ämbete som står nära regeringens linje. Det går även att märka presidentens kontroll över Myndigheten för Nationell Planering och över enskilda lokala administrationer och borgmästare.

 

Presidenten har även utnämnt fyra vicedirektörer för Riksbanken. En enda vicedirektör i riskbankens styrelse är oberoende av regeringen. Presidenten har passat på att ändra relationen mellan banken och regeringen genom sitt sätt att säga saker på. Presidenten ber inte, han befaller.

 

Folkets Ombudsman är ytterligare en myndighet som står under regeringens kontroll. Myndigheten som tidigare var aktiv i fall av kränkningar av mänskliga rättigheter och i den offentliga debatten, har under presidenten blivit tyst i debatten om den demokratiska säkerhetens effekter och de senaste skandalerna av brott mot mänskliga rättigheter som begåtts av staten.

 

Presidenten kontrollerar även Den Nationella Komissionen för Television. Idag är majoriteten av styrelsen direkt tillsatt av regeringen. Och till sist även Högsta Rådets Disciplinnämnd för Tjänstemän där alla medlemmar i styrelsen tillhör partier som sitter i regeringskoalitionen.

 

Presidentens projekt, att ha underställda och beroende hovlakejer i centrala poster i Staten verkar gå som det ska. Snart är vi alla boskap i presidentens egen bondgård, en su finca.

 

Joanna Castro Echeverri